Valdemar skrev ett kort till sin kompis Alva idag. Det skulle stå "Kära Alva! Det skulle vara roligt om du kom och hälsade på. Kramar Valdemar!" Och han skrev det på sitt allra finaste dödskallekort.
Men det här med att skriva ett inbjudningskort är inget som man river av i brådrasket. Formuleringen var klar ganska tidigt, men däremot inte hur man skriver. Det kan ältas både länge och väl hur man stavar, och när han är inne i att skriva glömmer han vilka ord han har skrivit och måste läsa alltihop igen. Och igen. Och igen. Och sen hamnade vi i en lång diskussion om mellanrum mellan orden. Han tyckte att det var onödigt, eftersom det tar plats och det var trångt på kortet. Föräldrarna hävdade att det gör det betydligt lättare att läsa.
Och bredvid låg Julius på magen och skulle skriva han också. "Käja, Avla! Joligt du tomma oss!" Ropade han om och om igen och klottrade pappret fullt med streck som hans bror avfärdade med ett "Du skriver ju bara trams!" utan att det tog bort något av entusiasmen.
Nu ligger det färdigskrivna kortet på stolen vi dörren och väntar på att tas med till dagis imorgon.
Vintergäcken fanns där.
Julius hade valt mössa själv, och verkade nära en förhoppning om vad den skulle föra med sig "Tomten komma mojon, paket meej?"
Valdemar drabbades av det fruktansvärda ödet att hans mamma krävde att han skulle ha hjälm på sig när han cyklade till bäcken. Den frustrationen tog han ut genom att ligga på marken och skrika medan jag och Julius kastade pinnar i vattnet. Lägg märke till den mycket lilla röda pricken lågt borta.
Men han kom över orättvisan på hemvägen, när de visade sig förutseende att ha gummistövlar.
Och sen gick vi hem och plockade vårblommor. Julius och jag för att ta in, och Valdemar för att pynta sin koja.
