Namnam mö - eller det här med språket

Det är verkligen fascinerande att vara med när ett barn lär sig behärska språket och därmed kan förmedla mer av vad som rör sig i deras värld.

Julius säger inte så många ord ännu. Men han är väldigt tydlig med vad han menar, och han klarar sig långt med tecken och ljud.

Här kommer en förteckning:

mamma
pappa
min (används flitigt och kan också betyda själv)
Mia (favoritfröken på dagis)
ja
nej
tatt - tack (och varsågod)
tutut - tåg
brr - bil, traktor osv
smacksmack (smackar med läpparna) - napp
jaum - katt
mmm - ko och hund (fråga mig inte om logiken i det sista)
iiihh - häst
ajajaj - anka och groda (båda säger ju kvack)
bää - får
diddabä - jag vill se på Fåret Shaun
dä - där
alalala - borsta tänderna
klaklakla - kittla
zchzch - bi
mmmm - kudde (med annan betoning än hund och ko)
määh - med (följa med, vara med)
namnam - äta
mö - smör
ejej - hej
ejå - hejdå

Och så förstår han i princip allt man säger. Och vi förstår för det mesta vad han menar, eftersom han är duktig på att visa och kommunicera.

Men han har inget ord för sig själv och inget ord för Valdemar, vilket förvånar mig lite.

Och även om ordförrådet är lite begränsat så har han kunnat börja berätta om sånt som har hänt. På frågan om vad han har gjort på dagis kan han svara: "klaklakla!" Vilket då betyder att han har kittlat något annat barn. Eller "smacksmack" vilket betyder att han har sovit med nappen. Eller "brrr" när de har sett en traktor.

Jag gjorde motsvarande lista för Valdemar när han var i samma ålder. Han var tidigare med språket, så den är betydligt längre, men jag tänker nog ändå publicera den i nästa inlägg. Se där en liten puff framåt mot något som kanske bara intresserar de allra närmaste egentligen. Det är väl det som är finessen med en egen blogg!

Och med hjälp av ordlistan har ni förstås räknat ut vad Julius gör på bilden?

Hjälpsamme Julius

Bland bilderna från muséet så glömde jag lägga till den här. Den föreställer Julius som försöker hjälpa sin lille kusin att stå upp. Han såg hur Ebbe försökte nå den svävande bollen och hur svårt det var för honom. Och han såg verkligen ut att tänka: "Men varför ställer han sig inte bara upp." Och så tog han tag i tröjan och försökte lyfta. Men det var inte så lätt som han trodde.

En dag på muséet

Förra tisdagen tillbringade vi en eftermiddag på tekniska muséet i Malmö, jag och gossarna, deras mormor, Tove och Ebbe.

Ebbe och Julius provade det som vi räknar med kommer att vara deras stora fritidsintresse när de blir sådär femton.


Valdemar valde traktorn.


Och han var rätt förtjust i alla fordonen som fanns och tyckte att u-båten var rolig att klättra i.

Alla tre pojkarna gillade den svävande bollen i experimentavdelningen.


Men bäst var nog ändå tågen. Det fanns stora ånglok, ett tåg som gick när man tryckte på en knapp och så en briojärnväg. Och det var därifrån som jag fick hämta tillbaka Julius hela tiden när vi skulle gå vidare för att titta på t ex flygplan och annat som vi inte har hemma.

Utespelaren och kommentatorn

Vi firade en trevlig påsk hos barnens farmor och farfar i Malmö. Det åts ägg och spelades spel och lektes lekar.

Och ibland är det i småsakerna som olikheterna mellan pojkarna syns tydligast.


Påskharen hade hängt en hel massa ägg på buskar i trädgården, och gossarna fick varsin korg för att samla den i.

Valdemar kastade sig över uppgiften med stort intresse. Varför hade påskharen lämnat ägg? Varför hängde det ett i just den busken? Han skulle minsann ta ett gult, och sen ett lila. Gult och lila är de finaste färgerna! Undrar hur många ägg han hade plockat nu? Ett, två, tre... Därborta var ett! Det är ett gult till....

Och så vidare, och så vidare.





Under tiden gick Julius som en mycket målmedveten äggplockningsmaskin genom trädgården. Alla hans 83 cm var inriktade på att samla ihop alla äggen, och lägga dem i korgen. Han hade knappt tid att titta på mig när jag ville ta en bild.





Valdemar räknade varje plockat ägg, och på slutet ville han att vi skulle se efter vem som hade hittat flest. Något som vi avstyrde, eftersom det var uppenbart för alla vuxna att Julius hade runt dubbelt så många ägg i sin korg.

När vi kom in fortsatte Julius att lägga äggliknande föremål i korgen - en golfboll, en marakass...

Ända tills det var dags att leta efter en annan sorts ägg.

Glad Påsk!

Skärtorsdag och första april på samma gång. Barnen har påskpysslat på dagis, och kommit hem med kycklingar att hänga i riset och påskkort (som man ska ge till påskharen enligt Valdemar).

Om det kan man också säga att påskpysslet måste vara rätt krävande för fröknarna på Julius avdelning, av hans alster att döma (Tänk fröken tar barnets finger, doppar det i gul färg, trycker det mot ett papper, ritar dit näbbar och fötter, skriver Glad påsk önskar Julius och skickar hem det med tillägget att barnen har varit så duktiga.)

Och Valdemar blev sminkad av sina fröknar och gick runt hela kvällen och förklarade att han är en häxa, och måste man åka till Blåkulla om det är mörkt?

Första april hade nog också uppmärksammats på dagis, för på vägen hem säger Valdemar plötsligt: "Du har en spindel i håret!" Jag anar väl varför han säger så, men spelar med. "Ojdå, kan du hjälpa mig att ta bort den?" Och så hela ramsan. "April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill."

Vid middagsbordet lurade han sin pappa på samma sätt, och sen föreslog vi att vi skulle ringa till farmor och farfar och lura dem. "Ja, jag kan säga att de har en spindel i håret!" utropade han entusiastiskt. Vi försökte övertyga honom om att det kanske inte var så trovärdigt på telefon, och han funderade...."Vi säger ... en fluga!" Njaa, tyckte vi, det var kanske inte insektssorten som påverkade trovärdigheten, men höll till slut med om att säga att den som svarade hade en trollslända på huvudet.

Storfnittrande förklarade han för sin farfar att: "Jag ska lura dig, vänta vad var det jag skulle säga, du har en, en, troll, trollslända på huvudet!"

På något sätt tror jag inte att farfar blev alltför förskräckt.