Dagis har börjat igen. Det var både bu och bä. Lite jobbigt att börja stiga upp och komma iväg. Roligt för båda barnen att träffa kompisar igen. Sådär.
För Julius innebar det också något av en sorg. Ända sen han började förra hösten har han haft en favoritfröken - Mia. Mia är ett av orden som ingår i hans ganska begränsade ordförråd. När vi har pratat om dagis under sommaren har han skinit upp och uppbrustit "Mia!" med stor entusiasm. Är hon där på morgonen är de aldrig några problem att lämna. Han tycker om henne, helt enkelt.
Och kanske hade vi haussat Mia lite nu inför att han skulle börja igen efter sex veckors ledighet.
Så visar det sig efter första dagen, när jag hämtar dem och Julius sorgset säger "Mia nää" och skakar på huvudet när jag hämtar och jag börjar en lång utläggning om att hon säkert bara har semester fortfarande och säkert kommer snart att hon har slutat. Hon hade bara vikariat på dagiset och har fått ett annat jobb, ett fast.
Sen dess går Julius runt och säger "Mia nää". Ja, Mia har slutat på dagis, säger vi då. Sen säger han "Mia uäää" vilket betyder att Mia är ledsen. Då frågar vi om Julius också är ledsen.
"Nä!" säger han då, glädjestrålande, och fortsätter med vad han nu tänkte göra.
Slutsatsen är alltså att Mia har slutat på dagis, och nu är jätteledsen för att hon inte får träffa Julius.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar