Höjdpunkten

En av höjdpunkterna på Stockholmssemestern var besöket på Junibacken (eller hur Helen?) Och det var inte bara barnen som hade roligt, utan jag tror att vi alla fyra vuxna uppskattade det nästan lika mycket.

Från ingången kom man först till Muminhuset, och det var väl där som barnen först insåg var de var, kände igen figurerna och så det där att man fick gå in och röra vid saker.
I det första rummet fanns förutom Mumintrollen Olles skidfärd, Pettson och Findus, Mamma Mu, Majas trädgård, Mulle Meck och imponerande många andra svenska barnboksfigurer.































Sen fortsatte man till ett fantastiskt vackert sagotåg genom Astrid Lindgrens olika berättelser. Eftersom barnen knappt har hört någon av de sagorna så var det nog roligare för oss vuxna, och de blev rädda både för råttan i Nils Karlsson Pyssling och för Katla i Bröderna Lejonhjärta. Men jag njöt i fulla drag av de genomarbetade miljöerna.

Det fanns också en tillfällig utställning, just nu med temat Lennart Hellsing. Barnen hade minst lika roligt där, men det blev lite jobbigt på slutet eftersom det kom så mycket folk efter lunch. Av någon anledning hade ingen av oss kameran uppe, varken i sagotåget eller i Hellsingland, så ni får ingen bild på det.

Däremot kan jag bjuda på två glada pojkar i Alfons Åbergs höghus.

Att hålla sig för skratt

Det var inte helt lätt för den stackars vakten vid slottet när Valdemar först deklarerade att han inte trodde att det var någon riktig människa, åtminstone ingen riktig soldat och sedan fortsatte med att högljutt undra varför de egentligen vaktade slottet och avslutade med att föreslå att man kanske kunde använda den där "skjutaren" som soldaten hade till att slå dem som gjorde något förbjudet.

Soldatens mimik var värd en studie, och man tycker ändå att han borde vara van.

Vi gick inte in på slottet, utan nöjde oss med borggården och utsidan till Valdemars besvikelse. Men eftersom både han och jag behövde gå på toaletten ställde vi oss i den ganska långa kön in i informationsbyggnaden. När vi väl hade köat oss fram till tröskeln utbrast han högt och entusiastiskt: "Nu är vi inne på slottet! Tror du att kungen sitter här inne och tänker på vad han ska bestämma?"

Då var där en och annan vuxen i toalettkön som hade nästan lika svårt som soldaten att styra ansiktsmusklerna.

Tåg, buss, tåg och så lite glass och krokodiler

Vi tog till Stockholm för semester. Och för den som är intresserad av sånt som rullar så är stan en guldgruva. Vi fick se inte mindre än fyra tåg samtidigt vid Slussen. Dessutom åkte vi tunnelbana en del. Och vet ni hur man kommer till tunnelbanan? Man åker rulltrappa. Inte så illa det heller.

Och så åkte vi ju tåg både dit och hem. De snabbaste tåget, som Valdemar noga poängterade. Det hela gick mycket bra och med minimalt med gnäll, även om det krävde lite hjälp från den nya tekniken och SVT-play i pappas telefon.


Vi åkte buss också. Det är inte riktigt lika roligt som tåg, och framför allt inte lika roligt som vi tänkte oss att det skulle vara att åka spårvagn. Vi åkte mest sträckan Djurgården -T-centralen, och där övningskörde de spårvagnar som allmänheten inte fick åka med. Mycket frustrerande både för pojkarna och för deras föräldrar.


När vi inte var upptagna av att prova huvudstadens alla färdmedel (vi klämde in båt, bil och hiss också) gick vi bland annat på Skansen. Det var en vansinnigt varm dag, och alla de nordiska djuren var ungefär lika slöa som vi kände oss, men inne på Skansenakvariet var stämningen helt rätt.

Där fanns apor som hoppade fritt i en lite djungel, som var precis lagom spännande för Valdemar. Där fanns ormar, som båda blev rätt rädda för och spindlar som jag diskret undvek att titta på.

Och så fanns det hajar och krokodiler. Krokodilerna fanns bakom glas, med varningsskyltar om att man inte fick röra glaset eftersom krokodilerna kunde hoppa. Det var nog det Julius kände på sig när han blev helt skräckslagen och ville bli buren resten av rundan efter att en av de små krokodilerna gjort ett utfall mot honom.
Och Valdemar var mycket noga med att stå en bit ifrån, och funderade en hel del på vad krokodiler egentligen äter.



Båda två har tillägnat sig en värdefull sommarkunskap på semestern. De kan numera äta glass i strut utan att någon förälder panikartat måste slicka på deras smältande glass medan de gråter för att de blivit kladdiga. Övning ger färdighet.

Vi var på Junibacken också, men det var så roligt att det förtjänar ett helt eget inlägg. Stay tuned!

"Man får själv säga vad man tycker att det är..."

Det var dags för den årliga kulturutflykten som ursprungligen var en resa i Piratens fotspår.
Och i år var det konst som gällde.

Vi tog tåg, rulltrappa, båt och så tåg igen till Louisiana (när man har en son som är livligt intresserad av färdmedel vänjer man sig vid att redovisa korrekt).

Valdemar lärde sig känna igen var han kallar Griet (han har lite svårt för konsonantkluster, särskilt "skr"). Tage kom med den hittills bästa tolkningen av varför människan på bilden känner sådan ångest - han har förstås glömt sin hammare.

Valdemar tyckte nog bäst om blommorna "För jag är en sån som tycker om att plocka blommor och sjunga sånger och så".



Ute i parken fanns också mycket att se, och det var framför allt där som Valdemar lärde sig att han själv får bestämma vad han tycker att skulpturerna såg ut som.

Så fanns där en lång backe, som hade en oemotståndlig dragningskraft på alla fyra pojkarna.

Den som vill kunna springa ner får klättra upp.


På barnavdelningen fick man själv skapa. Valdemar valde att bygga ett höghus. Och så fanns där enorma mängder lego, som man fick bygga med så mycket man ville.


En lyckad dag för alla.

Men när vi kom av tåget hemma stod det ett pågatåg på perrongen, och den lille gossen som bara hade åkt tåg i ca fyra timmar den dagen blev mycket upprörd över att han inte fick åka med dem. Vi är så himla elaka föräldrar som aldrig låter honom göra något roligt.

En studie i njutning

Eller: Julius och russinpaketet

Ingen bebis längre

Nu är han två år, och ingen bebis längre, som hans bror tycker om att påpeka.

Och han kan så mycket.

Han kan slå kullerbyttor.

Berätta om sådant som hänt tidigare, även om ordförrådet begränsar honom lite. Favorithistorien just nu handlar om hur en gräsand nafsade honom i foten när vi var vid badplatsen. Berättas genom att han säger "ajaj" (= anka för den som inte är helt uppdaterad på juliuska), tar sig åt foten och säger "ooj!".

Skämta. Idag när vi promenerade till förbi ankdammen på väg till affären pekade han på en bil och sa "tut-tut" (=tåg), sen skrattade han. På hemvägen såg han inte ankorna, och istället för att säga att de nog sover ("ajaj arr-pysch") så sa han att de nog är ute och åker tåg ("ajaj tut-tut"). När jag frågade honom om ankor verkligen kan åka tåg tittade han lurigt på mig och sa "Jaa!".

Lyssna på långa sagor, koncentrerat. Nu ikväll läste jag Örnis bilar av Jan Lööf och han klarade sig igenom hela utan att bli otålig.

Plus en massa andra saker, så klart. Som att välja vilken tårta han ska ha.



Vi firade tvååringen med kalas igår. Han var så glad åt sina presenter, och storebroren var nästan lika glad han. Jag tror att vi har lyckats få in tänket att det är roligt om Julius får fina presenter för då kan de leka tillsammans med dem.


Allra mest poppis hittills är nog rutschkanan från farmor och farfar. Julius kunde knappt hålla sig i morse innan han fick gå ut och åka igen, och de har roat sig i den stora delar av dagen.