Och i år var det konst som gällde.
Vi tog tåg, rulltrappa, båt och så tåg igen till Louisiana (när man har en son som är livligt intresserad av färdmedel vänjer man sig vid att redovisa korrekt).
Valdemar lärde sig känna igen var han kallar Griet (han har lite svårt för
konsonantkluster, särskilt "skr"). Tage kom med den hittills bästa tolkningen av varför människan på bilden känner sådan ångest - han har förstås glömt sin hammare.Valdemar tyckte nog bäst om blommorna "För jag är en sån som tycker om att plocka blommor och sjunga sånger och så".
Ute i parken fanns också mycket att se, och det var framför allt där som Valdemar lärde sig att han själv får bestämma vad han tycker att skulpturerna såg ut som.
Så fanns där en lång backe, som hade en oemotståndlig dragningskraft på alla fyra pojkarna.
Den som vill kunna springa ner får klättra upp.
På barnavdelningen fick man själv skapa. Valdemar valde att bygga ett höghus. Och så fanns där enorma mängder lego, som man fick bygga med så mycket man ville.
En lyckad dag för alla.
Men när vi kom av tåget hemma stod det ett pågatåg på perrongen, och den lille gossen som bara hade åkt tåg i ca fyra timmar den dagen blev mycket upprörd över att han inte fick åka med dem. Vi är så himla elaka föräldrar som aldrig låter honom göra något roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar