Och så en premiär!

Hedvig ger er: stor flicka som sitter med vid matbordet!

Om en julafton

Någon gång runt klockan sju ekade glädjetjutet "Det är julafton!" genom farmors och farfars tysta hus, och entusiasmen blev inte mindre när det upptäcktes att tomten varit förbi under natten och lämnat några morgonpresenter, som varsin marsipangris, varsin liten legobil till pojkarna och varsin tröja att ha på sig under julafton.

Och efter den mycket exalterade starten var all den där väntan som följde lite påfrestande. Vi försökte fördriva tiden, bland annat med att julbada.

Och genom att ta kort på barnen när de var uppklädda i sina finkläder. Inte på något enda tittar de samtidigt in i kameran, utan att hålla upp t ex ett knä eller en hand framför någon annan.

Sen, efter ytterligare hundra år och ett bamsetidningsmaraton var det dags för julmat. Och Kalle Anka.

Och efter julmaten kom ääääntligen det som åtminstone Julius sett fram emot i flera veckor - att få äta pepparkaksborgen, och julgodiset.

 Sen väntade vi lite till. Och åt godis. Och väntade. Och funderade på tomten.
Och kan man tänka sig. Medan pojkarna och Viktor var ute med en tallrik gröt och en pepparkaka till tomten, om han skulle känna sig hungrig, så kom han förbi!
Så när de kom in igen låg det fullt av paket under granen. Tyvärr hade han inte tid att stanna så att de kunde träffa honom, eftersom det är många barn att dela ut klappar till.

Entusiasmen var åter på topp.

Alla hade tydligen varit alldeles extra snälla det gångna året, så det blev en ganska lång julklappsutdelning. Vissa hanterade detta genom att stå och hoppa på stället. Vissa andra tog det lite lugnare.

Sen lekte vi med våra nya saker.

 
 
Julius och Valdemar fick små bärbara datorspel, och den här pk-mamman höll på en hel del innan och ältade fram och tillbaka om de egentligen var för små, om de inte borde få något pedagogiskt av trä istället (en helt annan historia är att de var av så dålig kvalitet att båda nu är trasiga, mindre än ett dygn efter att de fått dem. Billiga skitprodukter! Så nu kommer vi nog att skaffa dyrare och finare och förhoppningsvis bättre datorspel. Jaja, så kan det gå.).

Julius å sin sida var inte sen att dela med sig av nöjet till sin lillasyster. Notera för övrigt den nya Bilar-klädseln. Han sov i mössan.

Till dig som befann dig på återvinningen i Höör idag

Avstyr samtalet till socialen. Jag slår inte barnen även om det kan ha låtit så på dem. Jag försökte bara kasta madrassen till en bäddsoffa som vi slängde redan i somras, lite frigolit och några kartonger som barnen tydligen absolut inte kunde klara sig utan.

En silverpingvin

Det var simskoleavslutning idag, och Valdemar bärgade hem inte mindre än fem märken (två tog han egentligen förra terminen, men då var de slutsålda) och flyttades upp en grupp. Han är numera en silverpingvin. Och mäkta stolt över det också.

Julius klarade det första märket, Doppingen, och blir kvar i nybörjargruppen en termin till. Men båda två har verkligen lärt sig jättemycket och övervunnit flera rädslor och motstånd och man riktigt ser hur självförtroendet växer när de klarar saker de inte kunnat tidigare.

Valdemar firade genom att insistera på att alla märken skulle fästas på hans tröja, och med att gå direkt till matsalsbordet för att rita boendemiljöer till de djur som förekom på märkena.

Impressionistiskt lussefirande

I onsdags gick Julius och hans dagiskompisatluciatåg i kyrka  (ja, i kyrkan, de gör det, och ja, en dag för tidigt, och ja, vi var där trots den tidigare magsjukan.) Det var strålande vackert och vintrigt och kallt ute, och inne såg vi som vanligt ganska lite eftersom vi var lite sena och hamnade långt bak.

Detta är vad som finns dokumenterat i telefonen av luciafirandet. Korten från kyrkan är tagna av Valdemar, och korten från fikat hemma efteråt är tagna av Julius.

En tremånaders partypingla

I förrgår blev den här bebisen tre månader, och igår var hon och jag på julfest på mitt jobb. Och charmerande som tremånadersbebisar - och speciellt den här - är gjorde hon succé. Hon är i den där tacksamma åldern då det allra intressantaste man kan tänka sig är ansikten. Helst ansikten som ler och pratar med en. Då svarar hon med glada gurglanden och aaahanden, och ler tillbaka så stort hon bara kan.
På julfesten fanns också en bordstomte som höll i ett elektriskt ljus. Den fångade henne en lång stund, för ljus är nämligen hennes andra intresse. Ljus är fiiint! Man kan ligga länge länge och bara titta på det.
På det sättet är julen verkligen en bebisarnas högtid. Valdemar var knappt två månader sin första jul, och han kunde inte släppa julgranen med blicken. Jag kan tänka mig att Hedvig också kommer att uppskatta den.

Det är över huvud taget en mycket glad bebis vi har fått. Hon är nästan aldrig arg eller gnällig så här långt. Men liiite större krav på tillvaron än bara mat, rena blöjor och sömn har hon börjat få. Hon vill gärna vara med t ex vid matbordet, eller bli runtburen lite och titta på nya saker, och hon kan uppskatta att få ligga på mage en stund för en annan utsikt. Hon håller huvudet jättestadigt i magläge, men efter en stund blir hon så trött att hon bara skriker. Det märks att hon får anstränga sig till det yttersta.

Hon har också blivit mer målmedveten i sitt sprattlande. Ibland är det som om hon siktar på fågelleksakerna i babysittern, och hon har så smått börjat upptäcka att händerna kan användas till att suga på och till att peta till den där rackarns nappen som man bara tappar hela tiden. Det dröjer inte länge innan hon hittar sina händer på riktigt, och så fötterna. V fråga nästan varje dag när hon ska hitta sina händer. Jag vet inte riktigt vad han tror ska hända när hon gör det, men antagligen har vi pratat entusiastiskt om att hon snart kommer att upptäcka händerna. Det finns inte alltid så mycket spännande att berätta för allvarliga, vetenskapligt lagda sexåringar om spädbarn, så jag kan ha förstorat den där detaljen. Vi får väl se om det blir en besvikelse.

Men hon är mycket populär hos båda sina storebröder, det tar sig bara lite olika uttryck hos dem.

Julius och Hedvig style

Gulligaste ordbildningarna just nu

Kalle = kyla "Pepparkaki tål inte kalle"

Lag = lade "Jag lag min mössa på stolen."

Det är alltså Julius som står för dem.

Om vådan av att lyssna på Toy Story

Jag har ikväll plockat undan det ena barnets plastdinosaurier för att det andra barnet skulle kunna somna.

En slagen hjälte

När man kommer hem efter cirka sex timmar på barnakuten, där den ena efter den andra har velat göra alla möjliga undersökningar och där man har toppat det hela med att kräkas upp kåvepeninet är det skönt att ha en lillasyster att hålla i handen.

Oktober 2012

Jag sitter i köket och ammar (ja, det är bara med första barnet som man sitter i samma fåtölj, med samma kudde på samma ställe varje gång man ammar) och utanför är lönnen precis så gyllengul som det inte går att fånga på kort.

Därute leker de två stora. De bygger kojor i varsin buske och har fått lov att klippa vad de vill med sekatören i buskarna ut mot gatan.

I ugnen tinar kanelbullar. Strax ska jag ropa in barnen och så ska vi fika.

Och det var sommar...

20 grader var det. Den 20:e oktober var det. Och vi var fem av uppskattningsvis 5000 människor som åkte till Söderåsen för att uppleva höstfärgerna. Det var faktiskt helt magiskt. Jag är inte säker på att jag nånsin har sett så starka färger på träden som just i år. Och trots att det mer eller mindre var kö på den barnvagnsvänliga spången och trots en del smärre konflikter så hade vi en fin dag.

När besserwissergenen slår till

- Jag hittade en burk i skafferiet och tyckte att det var bäst att äta upp den, säger jag till Viktor under lunchen och syftar på jordgubbssylten som vi har till pannkakorna.

- Jag visste inte att man kunde äta burkar, kommer det blixtsnabbt från Valdemar.

Det ska böjas i tid...

- Jag ska göra en pratskola för Hedvig, meddelade Valdemar efter middagen idag.

Sen textade han noga BRUM BRUM (som tydligen var det bästa ordet att börja med) på ett papper och satte igång med sin pedagogiska gärning.

- Säg det här, sa han med sin bästa lärarröst och knackade med pennan på ordet. Hedvig, en månad gammal precis idag, reagerade inte nämnvärt, och efter att ha upprepat ett par gånger kom hennes storebror ut i köket och konstaterade lite uppgivet att hon nog inte är skolmogen än.

Nu funderar vi lite kring hur pedagogiken i hans förskoleklass ser ut, och hoppas att mer är uppsnappat från Bullerbyn, som gått varm i CD-spelaren den senaste tiden, än från hans fröknar.

Fast forward

Ja, just det ja... Inte ursäkta sig för att man inte skrivit på länge var det ja. Vi tar och snabbspolar. Senast var det december, nu är det oktober. Detta har hänt:

Det var vinter. 

 En besökare anmälde sin ankomst.

Sen blev det vår.

Och vi fick titta på den där besökaren.

Två barn tillbringade timmar med att läsa om och rita djur.

  Och så blev det sommar. Jo. Det var faktiskt sommar. Och en mamma skaffade Hipstamatic i telefonen och började möjligen använda det lite väl flitigt.

En familj åkte till Danmark.

Ett barn kom bort och till rätta igen på Legoland. Och ville inte vara med på kort.

Som sagt. Det var sommar. Bildbevisen i telefonen är tydliga.

 

Ett barn fyllde fyra och slutade med napp.

 

 
 Japp. Fortfarande sommar. Nu på Utlängan där ett barn levde Saltkråkandrömmen.

Ett barn hittade en nyckelpiga.

Ett barn tillbringade kvällen före skolstarten med att springa vid Haväng. Och det var sommar.

Sen lärde sig barnet cykla.

Det blev september och så kom den här.

Och bröderna hälsade på.

En lillasyster upptäckte fåglarna i babysittern och fyller en månad imorgon.

Sådärja. Då var vi väl ifatt någorlunda.