På låtsas och på riktigt

Julius låtsas att han är ett monster
J: "Namnam, äta upp mamma!"
Jag: "Ska du äta upp mig? Då finns det ju inget kvar."
J, tänker lite: "Namnam, äta upp pappa!"
Viktor: "Men då finns det ju inget kvar av mig."

Valdemar, som håller på att borsta tänderna, brister ut i gråt: "Då har jag inga föräldrar alls!"

Och låter sig inte alls lugnas med att Julius bara leker, eller ens av Viktors försök att vädja till logiken - hur skulle en så liten kunna äta så mycket.

"Men jag tror att det är på riktigt!"