Det som inte kom med på kort

 Det skulle vara lätt, väldigt lätt faktiskt, att fylla bloggen med kort som ser alldeles underbara ut. Vi har det väldigt bra. Men samtidigt är det ju så att man inte gärna tar upp kameran (eller jaja, telefonen) när saker kör ihop sig. Det gör man när det är fint och trevligt. Men nu kör vi trots allt besök i Nîmes, som var en viktig stad under romartiden, med flera vackra och välbevarade monument, och så ska jag försöka berätta vad som inte syns på bilderna.

På den första bilden står jag och Hedvig framför det romerska templet. Ett av de mest välbevarade i hela världen, tydligen. Det är fint väder, solen värmer och jag försöker stava mig igenom den latinska dedikationen (till Lucius och Caius Ceasar) och föreställa mig hur imponerande det måste ha varit en gång.

Samtidigt går Viktor och pojkarna runt och letar efter en toalett. Det slutade så vitt jag vet med att de fick gå tillbaka till parkeringshuset, som det förresten tog oss lååång til och rätt mycket irritation att hitta. Att köra i okända franska städer, som stadsplanerades på medeltiden eller romartiden, är lite svårt. Och när jag kör blir jag rätt irriterad på alla andra. Oftast omotiverat.

När alla hade kissat tog vi oss genom gamla stans slingrande gränder mot Arenan, som också ska vara en av de mest välbevarade. Den var verkligen en upplevelse, och vi hade sån tur att ngra guider utklädda till gladiatorer visade olika stridstekniker för en fransk skolklass samtidigt som vi åt våra lunchbaguetter i solen.

När vi var mätta klättrade vi upp i bänkraderna, och allra högst upp, alldeles efter att jag tagit den här bilden, skulle jag bara ta av min sjal eftersom det ar rätt varmt att klättra på de där jättetrappstegen. Då hakade sjalen i skalmen på mina glasögon, som for i marken så att det lösa glaset, som jag borde ha fixat för länge sen trillade ner, någonstans i trappan en bra bi nedanför där vi befann oss. Med Julius i ena handen, Hedvig på ryggen i selen och blundande med ena ögat gav jag mig iväg för att hitta Viktor och Valdemar och få hjälp att leta efter glaset.

Det är inte lätt att gå i antika trappor, med ojämna trappsteg när man inte har något djupseende Vi hittade de andra längst bort i andra änden av arenan, och osannolikt nog så hittade Viktor mitt glas, i en trappa där en hel skolklass hade passerat alldeles innan. Det var inte ens repat efter fallet på flera meter. Ganska lättad över att kunna se med båda ögonen och inte behöva börja leta efter något slags jouroptiker i Nîmes var jag.

En stund senare togs den här bilden. Det som inte syns är att två minuter tidigare stod vi på en smal trottoar, på en hårt trafikerad gata. Julius storgrät eftersom jag precis dragit honom för hårt i armen och skrikit åt honom eftersom jag blev både rädd och arg när han för sjuttonde gången hoppade ner från trottoaren samtidigt som det kom en bil. Men, så kom vi fram till kanalen, trottoaren var bred igen och allt verkade idylliskt.

Vill ni se huset?

Här svänger man in på vår extremt lilla gränd, både om man kommer uppifrån berget eller från centrum av staden. Det är lite fascinerande med en så liten stad som har både kyrka, borgmästarhus, och en bar, samt minst tre "caveaux ouverts", alltså öppna vinkällare där man kan provsmaka och handla. Utanför baren, som verkar ha öppet lite oregelbundet, och utanför den lilla diverseaffären samlas vinodlare som kommer antingen i stora pick-uper eller i små skruttiga bilar-

Här ser man Julius peka på grinden. Första kvällen när vi kom här, och det dessutom var mörkt, så kändes det helt omöjligt att man skulle kunna köra bil här, men det är faktiskt inga problem. Om man inte svänger in genom grinden utan fortsätter kommer man till en bäck, som rinner ut i en större fors.

När man kommer in genom grinden ser man först våra värdars del av huset och trädgården. Fortsätter man runt så ser man det här.  Vi har två uteplatser som liksom är våra. Annars får vi använda hela trädgården om vi vill, åtminstone fram till påsk när hyresvärdarnas släktingar kommer, då är det lite oklart vad som är vårt och deras.

Det är här vi bor. Både vårt hus och värdarnas hus heter La forge, och är en gammal smedja. Om man vänder sig om ser det ut så här. Det är en del av trädgården och så det gäckande berget i bakgrunden.

 Går man in genom dörren hamnar man direkt i köket, sen leder en trappa upp hit. Det är vardagsrum och matsal.

Så här ser det ut åt andra hållet. Köket är alltså där nere, bakom pojkarna.

En liten halvtrappa till leder upp till ett slagskorridor som man har utsikt över köket och matrummet ifrån. Man kan konstatera att det hade varit omöjligt att bo här med ett krypbarn eller till exempel en ettåring. Man hade inte kunnat göra någonting utom att passa i trapporna. Vi hoppas att Hedvig, som de senaste dagarna har börjat åla baklänges, inte ska komma på tricket riktigt medan vi är här.

Vid den där korridoren ligger också två sovrum. Här är det ena. Och så en toalett och ett duschrum med handfat och så.

Ibland blir man lite trött...

... och råkar somna på mattan mitt i brorsornas stök, fastän man egentligen hade tänkt leka med sin fisk.

Mot berget, del 1

Imorgon bestiger vi berget, sa vi en eftermiddag. Alla var överens om att det var en bra idé. Berget stod där, precis bakom byn, som nästan hukade under den mycket lilla bergskedjan. Vi såg det från trädgården varje gång vi gick ut. Och varje gång vi närmade oss byn efter en utflykt.
 

Sagt och gjort. Vi packade vi ner lite kex och lite dricka, och vi tog till och med bil en bit, för att det skulle bli lite kortare att gå. Entusiasmen var stor, vi närmade oss toppen redan efter kanske tjugo minuter, och dessutom porlade det vatten i varenda litet vattendrag efter att det regnat två dagar i sträck. Vattnet var liksom en extra bonus, i alla fall om man frågade barnen.

Efter en stund hittade vi en stig, som verkade vara en genväg. Grusvägen slingrade, stigen ledde mer rakt upp mot toppen. Det var bara det att vi aldrig verkade komma fram. Vi gick och gick, med Julius som en blandning av guide och härförare längst fram.
"Här svänger stigen, titta där, där ser man ett hus, vilken utsikt! Nu går vi förbi trädet där jag var en gång! Där borta ligger min koja, dit brukar jag komma på nätterna, då flyger jag hit, nej jag menar att min mullvad gräver en tunnel. Här borta har jag varit förut, tillsammans med min gamla mormor. Försiktigt här, nu är det brant! Titta, jag snubblade nästan, du måste hålla i dig mamma! Här var jag och Hedvig och Azrael en gång, ska jag berätta hur vi kom hit? Här ligger min andra koja, där måsta man ta av sig skorna om man ska gå in."

Hans storebror, som tycker att det är lite jobbigt när folk berättar sånt som inte är sant, valde ganska snart att gå en bit bakom, efter att först ha försökt spela med och sen försökt avfärda med "Men har du tusen kojor eller?" Varpå Julius, med den födde historieberättarens känsla för att inte låta lögnen falla på att överdriva, svarade: "Nej, inte riktigt tusen kanske, men många!"

Vi vuxna insåg väl ganska snart att vi nog inte var på väg mot toppen trots allt, men tänkte att förr eller senare borde vi väl komma ner till den där grusvägen igen, eftersom stigen inte gick uppför längre, utan snarare rakt fram eller svagt neråt. Men vi gick och gick. På sina ställen fick vi nästan klättra. Utsikten över byn och vingårdarna var slående, och det karga landskapet som nästan bara innehöll tall och rosmarin var rätt trevligt att gå igenom.

Vi gick och gick, men inte kom vi ut på någon grusväg. Istället ändrade landskapet karaktär. Det blev kallare och fuktigare, med mer träd, ekar, murgröna och snart gick vi som i en tunnel, rätt tydligt på väg nerför berget igen. Men vi ville inte vända, det är ju tråkigt när man är på upptäcktsfärd, och förr eller senare måste vi ju ändå komma fram till en väg. Vi var ju inte i ödemarken, direkt.

Nej, inte i ödemarken, men vi började ändå bli lite trötta, och det var rätt bra när vi alla fyra (den femte sov i selen under hela bergsbestigningen) hörde det dånande ljudet av forsande vatten "Eller en väg mamma, det kanske är många bilar, fast jag tror att det är vatten, det är nog det vattenfallet där jag var med min mullvad, Min mullvad är min vän. Han kan gräva jättesnabbt."

Tanken på ett vattenfall piggade upp oss, och vi gick på med nya krafter. Och långt om länge svängde den där stigen mer neråt igen, vi följde en ravin och kom så småningom ut på en större stig, som ganska snabbt tog oss fram till ett vattenfall. Problemet var bara att det där vattenfallet gick över vägen. Det hade som sagt regnat oavbrutet i två dygn innan själva bergsbestigningsdagen, och det var rätt mycket vatten. Alldeles för mycket för att någon av oss skulle ha en chans att ta sig över torrskodd. Vi satte oss ner, åt våra kex och drack vår druvjuice, och konstaterade att det där med att bestiga berget, det fick nog bli en annan dag. Och att hit måste vi komma tillbaka, med gummistövlar. Men att gå hela vägen tillbaka var inte speciellt lockande och efter lite letande hittade vi en asfaltsväg som vi med hjälp av lite dyrköpt dataroamingtid kunde konstatera ledde till Lauret.

En lite snopen familj bestämde sig för att överge bilen och gå hem.


Utvärdering av försök ett, som det lät på hemvägen:
Julius: Det var jobbigt och nu är jag trött och vill aldrig mer prata med er om ni inte bäääär mig! Och efter att hans elaka föräldrar tvingat honom att dricka lite druvjuice: Det här var jätteroligt, när ska vi klättra igen?
Valdemar: Det var jättespännande, som ett äventyr i Bamse, men kanske med lite för lite faror.
Jag, som haft sällskap med Julius hela vägen: Om jag erbjuder mig att gå och hämta bilen får jag vara alldeles ifred i säkert en halvtimme utan att någon pratar med mig!

Jo, vi är här nu

Sen tio dagar tillbaka. I en pytteliten by i Languedoc i södra Frankrike. Vi ser vinodlingar vart vi ser, har ett mycket litet épicerie där vi köper morgoncroissanter och ett eget berg som vi ser från trädgården som vi har gjort ett första försök att bestiga. Dock har vi inte lyckats än. Det som är skönt med det är att vi kan försöka igen. Vi har mer än två veckor kvar.

Det är fint så. Det är vår. Inte sommar. Inte jättevarmt, men vår. Och vi har nästan lite vardag här i Frankrike, precis som vi ville. Lite vardag och lite semester.