Det som inte kom med på kort

 Det skulle vara lätt, väldigt lätt faktiskt, att fylla bloggen med kort som ser alldeles underbara ut. Vi har det väldigt bra. Men samtidigt är det ju så att man inte gärna tar upp kameran (eller jaja, telefonen) när saker kör ihop sig. Det gör man när det är fint och trevligt. Men nu kör vi trots allt besök i Nîmes, som var en viktig stad under romartiden, med flera vackra och välbevarade monument, och så ska jag försöka berätta vad som inte syns på bilderna.

På den första bilden står jag och Hedvig framför det romerska templet. Ett av de mest välbevarade i hela världen, tydligen. Det är fint väder, solen värmer och jag försöker stava mig igenom den latinska dedikationen (till Lucius och Caius Ceasar) och föreställa mig hur imponerande det måste ha varit en gång.

Samtidigt går Viktor och pojkarna runt och letar efter en toalett. Det slutade så vitt jag vet med att de fick gå tillbaka till parkeringshuset, som det förresten tog oss lååång til och rätt mycket irritation att hitta. Att köra i okända franska städer, som stadsplanerades på medeltiden eller romartiden, är lite svårt. Och när jag kör blir jag rätt irriterad på alla andra. Oftast omotiverat.

När alla hade kissat tog vi oss genom gamla stans slingrande gränder mot Arenan, som också ska vara en av de mest välbevarade. Den var verkligen en upplevelse, och vi hade sån tur att ngra guider utklädda till gladiatorer visade olika stridstekniker för en fransk skolklass samtidigt som vi åt våra lunchbaguetter i solen.

När vi var mätta klättrade vi upp i bänkraderna, och allra högst upp, alldeles efter att jag tagit den här bilden, skulle jag bara ta av min sjal eftersom det ar rätt varmt att klättra på de där jättetrappstegen. Då hakade sjalen i skalmen på mina glasögon, som for i marken så att det lösa glaset, som jag borde ha fixat för länge sen trillade ner, någonstans i trappan en bra bi nedanför där vi befann oss. Med Julius i ena handen, Hedvig på ryggen i selen och blundande med ena ögat gav jag mig iväg för att hitta Viktor och Valdemar och få hjälp att leta efter glaset.

Det är inte lätt att gå i antika trappor, med ojämna trappsteg när man inte har något djupseende Vi hittade de andra längst bort i andra änden av arenan, och osannolikt nog så hittade Viktor mitt glas, i en trappa där en hel skolklass hade passerat alldeles innan. Det var inte ens repat efter fallet på flera meter. Ganska lättad över att kunna se med båda ögonen och inte behöva börja leta efter något slags jouroptiker i Nîmes var jag.

En stund senare togs den här bilden. Det som inte syns är att två minuter tidigare stod vi på en smal trottoar, på en hårt trafikerad gata. Julius storgrät eftersom jag precis dragit honom för hårt i armen och skrikit åt honom eftersom jag blev både rädd och arg när han för sjuttonde gången hoppade ner från trottoaren samtidigt som det kom en bil. Men, så kom vi fram till kanalen, trottoaren var bred igen och allt verkade idylliskt.