Mot berget, del 1

Imorgon bestiger vi berget, sa vi en eftermiddag. Alla var överens om att det var en bra idé. Berget stod där, precis bakom byn, som nästan hukade under den mycket lilla bergskedjan. Vi såg det från trädgården varje gång vi gick ut. Och varje gång vi närmade oss byn efter en utflykt.
 

Sagt och gjort. Vi packade vi ner lite kex och lite dricka, och vi tog till och med bil en bit, för att det skulle bli lite kortare att gå. Entusiasmen var stor, vi närmade oss toppen redan efter kanske tjugo minuter, och dessutom porlade det vatten i varenda litet vattendrag efter att det regnat två dagar i sträck. Vattnet var liksom en extra bonus, i alla fall om man frågade barnen.

Efter en stund hittade vi en stig, som verkade vara en genväg. Grusvägen slingrade, stigen ledde mer rakt upp mot toppen. Det var bara det att vi aldrig verkade komma fram. Vi gick och gick, med Julius som en blandning av guide och härförare längst fram.
"Här svänger stigen, titta där, där ser man ett hus, vilken utsikt! Nu går vi förbi trädet där jag var en gång! Där borta ligger min koja, dit brukar jag komma på nätterna, då flyger jag hit, nej jag menar att min mullvad gräver en tunnel. Här borta har jag varit förut, tillsammans med min gamla mormor. Försiktigt här, nu är det brant! Titta, jag snubblade nästan, du måste hålla i dig mamma! Här var jag och Hedvig och Azrael en gång, ska jag berätta hur vi kom hit? Här ligger min andra koja, där måsta man ta av sig skorna om man ska gå in."

Hans storebror, som tycker att det är lite jobbigt när folk berättar sånt som inte är sant, valde ganska snart att gå en bit bakom, efter att först ha försökt spela med och sen försökt avfärda med "Men har du tusen kojor eller?" Varpå Julius, med den födde historieberättarens känsla för att inte låta lögnen falla på att överdriva, svarade: "Nej, inte riktigt tusen kanske, men många!"

Vi vuxna insåg väl ganska snart att vi nog inte var på väg mot toppen trots allt, men tänkte att förr eller senare borde vi väl komma ner till den där grusvägen igen, eftersom stigen inte gick uppför längre, utan snarare rakt fram eller svagt neråt. Men vi gick och gick. På sina ställen fick vi nästan klättra. Utsikten över byn och vingårdarna var slående, och det karga landskapet som nästan bara innehöll tall och rosmarin var rätt trevligt att gå igenom.

Vi gick och gick, men inte kom vi ut på någon grusväg. Istället ändrade landskapet karaktär. Det blev kallare och fuktigare, med mer träd, ekar, murgröna och snart gick vi som i en tunnel, rätt tydligt på väg nerför berget igen. Men vi ville inte vända, det är ju tråkigt när man är på upptäcktsfärd, och förr eller senare måste vi ju ändå komma fram till en väg. Vi var ju inte i ödemarken, direkt.

Nej, inte i ödemarken, men vi började ändå bli lite trötta, och det var rätt bra när vi alla fyra (den femte sov i selen under hela bergsbestigningen) hörde det dånande ljudet av forsande vatten "Eller en väg mamma, det kanske är många bilar, fast jag tror att det är vatten, det är nog det vattenfallet där jag var med min mullvad, Min mullvad är min vän. Han kan gräva jättesnabbt."

Tanken på ett vattenfall piggade upp oss, och vi gick på med nya krafter. Och långt om länge svängde den där stigen mer neråt igen, vi följde en ravin och kom så småningom ut på en större stig, som ganska snabbt tog oss fram till ett vattenfall. Problemet var bara att det där vattenfallet gick över vägen. Det hade som sagt regnat oavbrutet i två dygn innan själva bergsbestigningsdagen, och det var rätt mycket vatten. Alldeles för mycket för att någon av oss skulle ha en chans att ta sig över torrskodd. Vi satte oss ner, åt våra kex och drack vår druvjuice, och konstaterade att det där med att bestiga berget, det fick nog bli en annan dag. Och att hit måste vi komma tillbaka, med gummistövlar. Men att gå hela vägen tillbaka var inte speciellt lockande och efter lite letande hittade vi en asfaltsväg som vi med hjälp av lite dyrköpt dataroamingtid kunde konstatera ledde till Lauret.

En lite snopen familj bestämde sig för att överge bilen och gå hem.


Utvärdering av försök ett, som det lät på hemvägen:
Julius: Det var jobbigt och nu är jag trött och vill aldrig mer prata med er om ni inte bäääär mig! Och efter att hans elaka föräldrar tvingat honom att dricka lite druvjuice: Det här var jätteroligt, när ska vi klättra igen?
Valdemar: Det var jättespännande, som ett äventyr i Bamse, men kanske med lite för lite faror.
Jag, som haft sällskap med Julius hela vägen: Om jag erbjuder mig att gå och hämta bilen får jag vara alldeles ifred i säkert en halvtimme utan att någon pratar med mig!