Var ska sleven vara...

På kulturutflykt i Färs härad hittar Valdemar nåt intressant.

Tur att det är nummer tre

På BVC
Läkaren: "Kommunicerar hon, tycket ni?"
Viktor:"Ja, hon förstår ju sitt namn och visar med ljud och kroppsspråk och så."
Läkaren: "Hmm, när de är arton månader ska de ju kunna 6-10 tydligt urskiljbara ord..."

Men så bra att det är åtta månader kvar dit då! Jag är säker på att hon lär sig ett och annat.

Var och en efter sin fason

En varm fin strålande nationaldag, efter middagen med grillat lamm och couscous och årets första rabarberpaj.

Då ägnar sig Valdemar och Viktor åt den historiska atlasen (Berätta om när Europa var delat).

Julius leker doktor och utför en komplicerad magoperation på mig eftersom jag tydligen har en kaktus i magen.

Och Hedvig fortsätter grubbla över hur man egentligen kommer framåt. Det går fortfarande rätt trögt med det nämligen. Hon hasar lite på rumpan, och tar sig korta sträckor, men mer blir det liksom inte.

När får man mellanmål?

Idag har jag klarat mig utan den här bebisen hela dagen. Och det ska jag göra imorgon också. Och i övermorgon

Det har ändå gått ganska bra, och det kändes ganska roligt att göra sånt som att äta lunch utan att mata någon, bestämma andra saker än vad vi ska ha till middag och diskutera jobbsaker istället för vilka djur som bör finnas i den ultimata djurparken.

Men just nu känns det lite bra att hon inte visar några tecken på att vilja sluta sova i vår säng, så att det går att liksom tanka bebisgos på nätterna.

Och imorgon måste jag kanske ha med mig en macka, för man blir ruskigt hungrig av att inte äta mellanmål.

Sånt som Julius sagt just idag

"Han pratar ju oavbrutet!" sa en dagispappa som varit med sin son en dag om Julius. "Är det likadant hemma"

Ja. Det är det. Roligast är det att lyssna på honom när han pratar med någon annan eller inte tänker på att någon lyssnar.

Han och kusin Ebbe leker. De bygger en koja.

J: "Man kan lägga på filten som tak, men det är bara pappa som kan få den att ligga kvar."
E: "Vi frågar din pappa!"
J *tittar bort mot oss vuxna vid matbordet*: "Nej, det går inte, han äter fortfarande."

Vid sängdags.

Jag: "Vad vill du ha på dig på kalaset imorgon?"
J *tänker högt*: "Jag tar inte min prinsessklänning... Har jag någon med monster på?"

Blott Sverige, etc

Vi är hemma igen. Vi kom sent igår (idag) och har ägnat oss åt sånt vi har saknat. Det rör sig till exempel om: svensk filmjölk, svenska havrefras, svensk leverpastej, svenskt kaffe, svensk barnkanal, svensk tidning, den egna internetuppkopplingen och svensk faktabok om djur.

Det som inte kom med på kort

 Det skulle vara lätt, väldigt lätt faktiskt, att fylla bloggen med kort som ser alldeles underbara ut. Vi har det väldigt bra. Men samtidigt är det ju så att man inte gärna tar upp kameran (eller jaja, telefonen) när saker kör ihop sig. Det gör man när det är fint och trevligt. Men nu kör vi trots allt besök i Nîmes, som var en viktig stad under romartiden, med flera vackra och välbevarade monument, och så ska jag försöka berätta vad som inte syns på bilderna.

På den första bilden står jag och Hedvig framför det romerska templet. Ett av de mest välbevarade i hela världen, tydligen. Det är fint väder, solen värmer och jag försöker stava mig igenom den latinska dedikationen (till Lucius och Caius Ceasar) och föreställa mig hur imponerande det måste ha varit en gång.

Samtidigt går Viktor och pojkarna runt och letar efter en toalett. Det slutade så vitt jag vet med att de fick gå tillbaka till parkeringshuset, som det förresten tog oss lååång til och rätt mycket irritation att hitta. Att köra i okända franska städer, som stadsplanerades på medeltiden eller romartiden, är lite svårt. Och när jag kör blir jag rätt irriterad på alla andra. Oftast omotiverat.

När alla hade kissat tog vi oss genom gamla stans slingrande gränder mot Arenan, som också ska vara en av de mest välbevarade. Den var verkligen en upplevelse, och vi hade sån tur att ngra guider utklädda till gladiatorer visade olika stridstekniker för en fransk skolklass samtidigt som vi åt våra lunchbaguetter i solen.

När vi var mätta klättrade vi upp i bänkraderna, och allra högst upp, alldeles efter att jag tagit den här bilden, skulle jag bara ta av min sjal eftersom det ar rätt varmt att klättra på de där jättetrappstegen. Då hakade sjalen i skalmen på mina glasögon, som for i marken så att det lösa glaset, som jag borde ha fixat för länge sen trillade ner, någonstans i trappan en bra bi nedanför där vi befann oss. Med Julius i ena handen, Hedvig på ryggen i selen och blundande med ena ögat gav jag mig iväg för att hitta Viktor och Valdemar och få hjälp att leta efter glaset.

Det är inte lätt att gå i antika trappor, med ojämna trappsteg när man inte har något djupseende Vi hittade de andra längst bort i andra änden av arenan, och osannolikt nog så hittade Viktor mitt glas, i en trappa där en hel skolklass hade passerat alldeles innan. Det var inte ens repat efter fallet på flera meter. Ganska lättad över att kunna se med båda ögonen och inte behöva börja leta efter något slags jouroptiker i Nîmes var jag.

En stund senare togs den här bilden. Det som inte syns är att två minuter tidigare stod vi på en smal trottoar, på en hårt trafikerad gata. Julius storgrät eftersom jag precis dragit honom för hårt i armen och skrikit åt honom eftersom jag blev både rädd och arg när han för sjuttonde gången hoppade ner från trottoaren samtidigt som det kom en bil. Men, så kom vi fram till kanalen, trottoaren var bred igen och allt verkade idylliskt.

Vill ni se huset?

Här svänger man in på vår extremt lilla gränd, både om man kommer uppifrån berget eller från centrum av staden. Det är lite fascinerande med en så liten stad som har både kyrka, borgmästarhus, och en bar, samt minst tre "caveaux ouverts", alltså öppna vinkällare där man kan provsmaka och handla. Utanför baren, som verkar ha öppet lite oregelbundet, och utanför den lilla diverseaffären samlas vinodlare som kommer antingen i stora pick-uper eller i små skruttiga bilar-

Här ser man Julius peka på grinden. Första kvällen när vi kom här, och det dessutom var mörkt, så kändes det helt omöjligt att man skulle kunna köra bil här, men det är faktiskt inga problem. Om man inte svänger in genom grinden utan fortsätter kommer man till en bäck, som rinner ut i en större fors.

När man kommer in genom grinden ser man först våra värdars del av huset och trädgården. Fortsätter man runt så ser man det här.  Vi har två uteplatser som liksom är våra. Annars får vi använda hela trädgården om vi vill, åtminstone fram till påsk när hyresvärdarnas släktingar kommer, då är det lite oklart vad som är vårt och deras.

Det är här vi bor. Både vårt hus och värdarnas hus heter La forge, och är en gammal smedja. Om man vänder sig om ser det ut så här. Det är en del av trädgården och så det gäckande berget i bakgrunden.

 Går man in genom dörren hamnar man direkt i köket, sen leder en trappa upp hit. Det är vardagsrum och matsal.

Så här ser det ut åt andra hållet. Köket är alltså där nere, bakom pojkarna.

En liten halvtrappa till leder upp till ett slagskorridor som man har utsikt över köket och matrummet ifrån. Man kan konstatera att det hade varit omöjligt att bo här med ett krypbarn eller till exempel en ettåring. Man hade inte kunnat göra någonting utom att passa i trapporna. Vi hoppas att Hedvig, som de senaste dagarna har börjat åla baklänges, inte ska komma på tricket riktigt medan vi är här.

Vid den där korridoren ligger också två sovrum. Här är det ena. Och så en toalett och ett duschrum med handfat och så.

Ibland blir man lite trött...

... och råkar somna på mattan mitt i brorsornas stök, fastän man egentligen hade tänkt leka med sin fisk.

Mot berget, del 1

Imorgon bestiger vi berget, sa vi en eftermiddag. Alla var överens om att det var en bra idé. Berget stod där, precis bakom byn, som nästan hukade under den mycket lilla bergskedjan. Vi såg det från trädgården varje gång vi gick ut. Och varje gång vi närmade oss byn efter en utflykt.
 

Sagt och gjort. Vi packade vi ner lite kex och lite dricka, och vi tog till och med bil en bit, för att det skulle bli lite kortare att gå. Entusiasmen var stor, vi närmade oss toppen redan efter kanske tjugo minuter, och dessutom porlade det vatten i varenda litet vattendrag efter att det regnat två dagar i sträck. Vattnet var liksom en extra bonus, i alla fall om man frågade barnen.

Efter en stund hittade vi en stig, som verkade vara en genväg. Grusvägen slingrade, stigen ledde mer rakt upp mot toppen. Det var bara det att vi aldrig verkade komma fram. Vi gick och gick, med Julius som en blandning av guide och härförare längst fram.
"Här svänger stigen, titta där, där ser man ett hus, vilken utsikt! Nu går vi förbi trädet där jag var en gång! Där borta ligger min koja, dit brukar jag komma på nätterna, då flyger jag hit, nej jag menar att min mullvad gräver en tunnel. Här borta har jag varit förut, tillsammans med min gamla mormor. Försiktigt här, nu är det brant! Titta, jag snubblade nästan, du måste hålla i dig mamma! Här var jag och Hedvig och Azrael en gång, ska jag berätta hur vi kom hit? Här ligger min andra koja, där måsta man ta av sig skorna om man ska gå in."

Hans storebror, som tycker att det är lite jobbigt när folk berättar sånt som inte är sant, valde ganska snart att gå en bit bakom, efter att först ha försökt spela med och sen försökt avfärda med "Men har du tusen kojor eller?" Varpå Julius, med den födde historieberättarens känsla för att inte låta lögnen falla på att överdriva, svarade: "Nej, inte riktigt tusen kanske, men många!"

Vi vuxna insåg väl ganska snart att vi nog inte var på väg mot toppen trots allt, men tänkte att förr eller senare borde vi väl komma ner till den där grusvägen igen, eftersom stigen inte gick uppför längre, utan snarare rakt fram eller svagt neråt. Men vi gick och gick. På sina ställen fick vi nästan klättra. Utsikten över byn och vingårdarna var slående, och det karga landskapet som nästan bara innehöll tall och rosmarin var rätt trevligt att gå igenom.

Vi gick och gick, men inte kom vi ut på någon grusväg. Istället ändrade landskapet karaktär. Det blev kallare och fuktigare, med mer träd, ekar, murgröna och snart gick vi som i en tunnel, rätt tydligt på väg nerför berget igen. Men vi ville inte vända, det är ju tråkigt när man är på upptäcktsfärd, och förr eller senare måste vi ju ändå komma fram till en väg. Vi var ju inte i ödemarken, direkt.

Nej, inte i ödemarken, men vi började ändå bli lite trötta, och det var rätt bra när vi alla fyra (den femte sov i selen under hela bergsbestigningen) hörde det dånande ljudet av forsande vatten "Eller en väg mamma, det kanske är många bilar, fast jag tror att det är vatten, det är nog det vattenfallet där jag var med min mullvad, Min mullvad är min vän. Han kan gräva jättesnabbt."

Tanken på ett vattenfall piggade upp oss, och vi gick på med nya krafter. Och långt om länge svängde den där stigen mer neråt igen, vi följde en ravin och kom så småningom ut på en större stig, som ganska snabbt tog oss fram till ett vattenfall. Problemet var bara att det där vattenfallet gick över vägen. Det hade som sagt regnat oavbrutet i två dygn innan själva bergsbestigningsdagen, och det var rätt mycket vatten. Alldeles för mycket för att någon av oss skulle ha en chans att ta sig över torrskodd. Vi satte oss ner, åt våra kex och drack vår druvjuice, och konstaterade att det där med att bestiga berget, det fick nog bli en annan dag. Och att hit måste vi komma tillbaka, med gummistövlar. Men att gå hela vägen tillbaka var inte speciellt lockande och efter lite letande hittade vi en asfaltsväg som vi med hjälp av lite dyrköpt dataroamingtid kunde konstatera ledde till Lauret.

En lite snopen familj bestämde sig för att överge bilen och gå hem.


Utvärdering av försök ett, som det lät på hemvägen:
Julius: Det var jobbigt och nu är jag trött och vill aldrig mer prata med er om ni inte bäääär mig! Och efter att hans elaka föräldrar tvingat honom att dricka lite druvjuice: Det här var jätteroligt, när ska vi klättra igen?
Valdemar: Det var jättespännande, som ett äventyr i Bamse, men kanske med lite för lite faror.
Jag, som haft sällskap med Julius hela vägen: Om jag erbjuder mig att gå och hämta bilen får jag vara alldeles ifred i säkert en halvtimme utan att någon pratar med mig!

Jo, vi är här nu

Sen tio dagar tillbaka. I en pytteliten by i Languedoc i södra Frankrike. Vi ser vinodlingar vart vi ser, har ett mycket litet épicerie där vi köper morgoncroissanter och ett eget berg som vi ser från trädgården som vi har gjort ett första försök att bestiga. Dock har vi inte lyckats än. Det som är skönt med det är att vi kan försöka igen. Vi har mer än två veckor kvar.

Det är fint så. Det är vår. Inte sommar. Inte jättevarmt, men vår. Och vi har nästan lite vardag här i Frankrike, precis som vi ville. Lite vardag och lite semester.

Om en alldeles vanlig fredag

 Det är inte ett kort i timmen utan snarare ett kort när jag kom att tänka på det. Men det är en rätt vanlig fredag i alla fall.
Båda pojkarna är hemma på fredagar, och efter jul har vi återupptäckt öppna förskolan.
Jag är lite negativ till att det inte finns någon kommunal, utan att det är kyrkan som håller i det och att man får bibelundervisning och andakt om man går dit, men det är ett bra ställe att gå till, och det är trevligt att dricka kaffe och prata barn en stund. Plus att det finns en gympasal där barn kan rasa av sig om de vill. Men den här gången höll pojkarna mest på med lera. De gjorde tårtor och kakor.

 Sen åkte vi hem och alla var rätt glada och nöjda medan jag lagade lunch. Annars blir det lätt lite ruschigt och gnälligt där mellan aktivitet på förmiddagen och mat.

Hedvig fick majspuré för första gången (gott!) och vi andra fick falukorv och makaroner. För andra dagen i rad. Orka variera lunchen.

 Och när allt är avröjt på bordet, ett barn sover och två barn tittar på barnkanalen är det kaffe. Kaffe och mobilsurfning.

 Och tvätt. I sängen ligger en bebis som inte sover utan bara gnölar och smågnäller - inte riktigt missnöjd men inte nöjd heller. På nedervåningen återskapade pojkarna sina lertårtor i torlldeg, eftersom de inte fick spara dem på öppna förskolan.

 Mellanmål.

 Och sen ut i snön för den heligaste av heliga fredagsritualer, nämligen att gå och köpa godis. Valdemar deklarerade på ditvägen att han minsann inte skulle köpa något godis utan spara sina pengar och köpa ost (!) för dem. Grevé.

Till slut blev det ändå godis för fem kronor och ett löfte om att jag ska gå in och sponsra lite när han ska köpa ost för Valdemar. Och rent fruktsocker i liten platsförpackning för Julius. Och så ingredienser till tacos och "JAG ska skära gurka!" "Nej, jag!" "Mamma! Han säger att HAN ska skära gurka!". Efter att jag gett dem halva gurkan var ser det ändå ganska idylliskt ut på kort.

 Fredagskväll = snacks till matlagarna.

 Det visade sig att det var pappakväll ikväll. Barnen har dukat, med alla sakerna kring Viktors stol så att han ska kunna ta allt först. Och de skrev skyltar och hängde på dörren till matsalen. På Valdemars stod det "Välkommen in" och på Julius "Juliusjuluius mamma apa" som är ord han kan skriva." Valdemar lovade också storsint att inte bråka om den starka tandkrämen på hela helgen. De vet vad en pappa vill ha.

 Och på hans tallrik låg det egengjorda böcker "För du gillar ju böcker".

 Godisdags. I soffan. Med Amigo och Wild kids.

 "Mamma! Han tog av MITT godis!"

Smeknamn?

Kräkräkan, Buslusen och Djurburen kallade Valdemar sig och syskonen i morse. "Och du förstår ju vem som är vem."

Kräkräkan fick förresten sin allra första tand igår, rullade från rygg till mage som en galning och provade banan idag. Det var gott men slemmigt.

En matbebis

Den första riktiga smakportionen intogs idag - mosad potatis med några droppar bröstmjölk. Och det var tydligen jättegott. Jätte-jättegott. Så gott att man liksom spritte i hela kroppen och skrek när man inte fick mer än några teskedar.

En lisa för en föräldrasjäl att titta på, när båda storebröderna satt och petade i sin pyttipanna utan lök och sitt stekta ägg utan äggula. Och så får man förtränga att åtminstone den store storebrodern var lika pigg på mat han på sin tid.

Och det var hit vi var på väg

Till Malmö, för att hänga med Nils och Maria och Tage.
Det var mycket trevligt. Vi ägnade oss på ett urbant medelklassigt vis åt urbana medelklassiga saker. Först gick vi genom stan (stan! Jag saknar Malmö! Jag gillar att bo där! Gillar att det finns en massa olika människor och en massa olika affärer.)

Sen var vi på stadsbiblioteket och kissade och värmde oss och suktade lite. (Stadsiblioteket! Vilket bibliotek det är jämfört med vårt hemmabibliotek!)

Så mötte vi de andra för den planerade pulkaåkningen i parken. Planen var glada barn, rosiga kinder, hälsosam och näringsrik matsäck. Men inget av barnen var särskilt sugna på att åka pulka, så det blev lekplatsen istället. Och eftersom Malmövinden blåste genom märg och ben var ingen av föräldrarna så sugna på att stanna särskilt länge, så då blev det tekniska muséet. Stor succé hos barnen. Stor succé! (Vilket ställe att gå till när det är dåligt väder, istället för att rasta barnen på Citygross som vi gör i byhåla! Så urbant att hänga på museum!) Vi har inte varit där sen dem här gången

Sen gick vi hem till Nils och Maria och åt Bosarpskyckling (ekologisk, frigående lycklig kyckling) och pratade om böcker, medan vi förfasade oss över att barnen lekte med en batteridriven robot med ljudeffekterna from hell.

En listig utklädnad

Det är kanske inte är så lätt att se för utomstående, men de har klätt ut sig till varandra.

För övrigt slog vi familjerekord i att hinna med tåg idag. Klockan 9.24 satt vi vid frukostbordet och klockan 9.46 befann vi oss med full vintermundering på tåget.

Det här med mat

Så kommer det larm om att den färdiga barnmaten och gröt/vällingpulver innehåller tungmetaller och man sitter där med fyramånadersbebisen bredvid sig och googlar recept på egen gröt.

Fyramånadersbebisen som hittills bara fått bröstmjölk och D-droppar (när vi nu kommer ihåg DET) eftersom de ändrat rekommendationerna sen de andra barnen var små. Då skulle man börja med mat vid fyra månader, nu är det vid sex. Men vi lär nog börja smyga igång så smått snart.

Det är nåt med tredje barnet också. Man har inte så bråttom med alla utvecklingssteg och faser, utan har vett att uppskatta enkelheten med en helammad unge som ligger hyfsat still.
V fick sin första smakportion (mosad morot) på sin fyramånadersdag.

Fast, när det gäller tredje barnet är det andra än föräldrarna som vill skynda på utvecklingen.

Borde kanske tagga ner lite

"Att försöka få iväg er är som att jobba i ett vattenfall", säger jag mitt i morgonstressen av försvunna vantar och frukt som ska med. Idag lite förvärrad av bilens platta däck som gör att det ska cyklas till dagis i mörker och ett par centimeter nysnö.
"För mig och Valle är det som att jagas av två Tyrannusaurus", replikerar Julius.

Om tillit

- Mamma, får jag spela på din telefon, säger Julius.
- Nej, inte nu.
- Då får du flytta på den, för den ligger så att jag kan ta den och gömma mig under bordet och spela ändå.
- Det behöver jag inte, jag litar på dig.
- Det gör inte jag.