Den kortaste dagen

Ok, -20 på natten och -10 på dagen. Det är så kallt att bilen har bestämt sig för att inte gå ut mer. Den startar inte ens inne i garaget om man inte har batteriet på laddning hela tiden. Den tror på något sätt att den är en sommarbil.
Så imorse var det jag som drog iväg med båda barnen på cykelkärran för att Valdemar skulle vara med på dagis julfest. Och det var inte bara tio minusgrader. Det var inte heller skottat.

Däremot var det nästan smärtsamt vackert hela dagen. På eftermiddagen drog gossarna och jag till djurparken (bilen hade laddat hela dagen, men jag hade ändå hjärtat i halsgropen när jag vred om nyckeln när vi skulle åka hem. Vardags-edge.)
Det var inte många djur som var ute, och vi tog inte hela varvet heller. Alldeles för kallt.

Men sälarna var tacksamma att titta på nu, för de hade bara lite öppet vatten, så de tvingades visa upp sig.
Efter middagen ägnade vi oss åt att dekorera pepparkakor. Och vi kan väl sägas att temat var "there is no such thing as a för mycket glasyr".

Brev till tomten

Valdemar skrev mycket noga och allvarligt sitt brev till tomten. Det är nästan rätt, men lite svårt att läsa eftersom han kör med en okonventionell radbrytning, gärna mitt inne i orden. Och blandar stora och små bokstäver.

Det står, med hans stavning: Tomten, jag önsk en lyftkran, en såm kan rula Jag önskar en grävskopa. Helsniga Valdemar fyra

Sen stoppade han det i ett kuvert han tillverkat själv och adresserade det Nordpolen.

Jo, det är klart att de lussade

Fika på Julius avdelning.

Det gäller att ha tungan rätt i mun när man håller ett ljus.

Det där går rakt upp på bloggen...

... säger Viktor när pojkarna gör något sött/roligt/dråpligt.

Den senaste veckan har det gällt:

* När Valdemar, som har lärt sig hur det går till i flygplatsers säkerhetskontroll, världsvant visar fram sin leksak som han fått i ett barnmeal på en fransk snabbmatskedja för de lite förvånade vakterna på Louvren.

* Valdemar konstaterar att ett pariserhjul måste heta Höörshjul hemma hos oss.

* Julius gömmer sig inne i ett gravmonument på Père Lachaise-kyrkogården och vi kan inte hitta honom för ett ögonblick - som om en portal till en annan värld hade öppnat sig. (Däremot sa han det inte när vi en stund senare med gemensamma krafter bytte en ovanligt giftig bajsblöja bakom en gravsten. Låt oss bara säga att det var snösörja på marken, barnet inte ville ligga ner och turister
stannade i klasar och glodde på oss.)

* Båda barnen nekar att äta in efterätt på Hippototamus (kedja med barninriktning). Det var glass med bubbelgumssmak.

* Men direkt utanför restaurangen utbryter den stora lyckan när de äntligen får äta sina klubbor, som de köpte på förmiddagen och har burit på hela dagen.

* Valdemar belevat säger "merci" till alla som ger honom något, och sen, vänd till någon av oss "såg du, jag sa merci till honom/henne?"

* Julius äntligen hittar det blå tåget som han har letat efter i sina
lekar i flera veckor. På en lekplats i Jardin du Luxembourg fanns det.

Och så några gånger till, som ingen av oss kommer ihåg just nu.

I Frankrike äter de...

...sniglar, berättade pappan för Valdemar.

Vi satt vid middagsbordet och pratade om den nära förestående Parisresan.

Valdemar funderade lite på detta faktum. Funderade lite till.

Och en stund senare, när hans föräldrar hade gått vidare och pratade om nåt annat sa han plötsligt att vi måste ha matsäck med oss när vi ska åka.

Ja, åker man till ett land där de bara äter sniglar är det kanske säkrast.

Julius hade dock klarat sig utmärkt om vi hade åkt dit förra sommaren. Då stoppade han trädgårdssniglar i munnen så ofta han kom åt. Och tuggade tills det krasade.

Att känna sig själv

Vi bakade pepparkakor och lussekatter med Ebbe och hans föräldrar på första advent. Man kan säga att om Ebbe inte kunde äta deg innan så kunde han det efter att ha sett de större pojkarna.

Julius tycker verkligen om sin yngre kusin. Han pratade hela lördagen om att de skulle komma, och på söndagsmorgonen var det första han sa: "Ebbe tomma!".

Och han är snäll och omtänksam. Han hjälper Ebbe, och när han bygger ett tåg av stolarna reserverar han en plats åt Ebbe När Julius går från bordet medan Ebbe fortfarande äter och vi strängt säger till att han inte får störa säger han: "Baja titta, inte glagla (kittla)". Och så gör han det. Står bredvid stolen och tittar.

Men på kvällen, när Ebbe hade åkt hem och vi hade varit på julskyltningen i byn satt Julius i vagnen och pratade för sig själv: "Inte putta Ebbe" och så strängt, med ett hyttande finger mot sig själv "Aja baja!".

Och det gör han inte. Men tydligen behöver han påminna sig själv om det ibland.

På låtsas och på riktigt

Julius låtsas att han är ett monster
J: "Namnam, äta upp mamma!"
Jag: "Ska du äta upp mig? Då finns det ju inget kvar."
J, tänker lite: "Namnam, äta upp pappa!"
Viktor: "Men då finns det ju inget kvar av mig."

Valdemar, som håller på att borsta tänderna, brister ut i gråt: "Då har jag inga föräldrar alls!"

Och låter sig inte alls lugnas med att Julius bara leker, eller ens av Viktors försök att vädja till logiken - hur skulle en så liten kunna äta så mycket.

"Men jag tror att det är på riktigt!"

Ord Valdemar har skrivit idag

Stegosaurus
Långhals ("l-å-ng då tar man n och g - h-a-l-s)
Kalle i en skål (kaleienskol) teckning på nallen i en skål

Och så blev han ledsen för att det blev fel när han skulle skriva "jättefarlig flygdinosaurie". Vad gör man med en fyraåring som blir ledsen för att han inte kan skriva det? Allvarlig talat, alltså! Vi försöker att inte pressa honom, men han pressar sig själv.

Plåster och pirater

Det var höstfest på dagis. Fröknarna uppmanade barnen att antingen klä ut sig eller klä upp sig. Ni kan ju fundera på vad Valdemar valde.

Han var mycket bekymrad över att det var hål på tröjan och funderade en del över varför pirater ska behöva gå i trasiga kläder. Och vad en pirat egentligen är. Och varför de tar saker från människor. (Stort tack till Niklas och Pernilla för lådan med färdiga utklädningskläder! Fantastiskt bra att ha!)

En annan sak som upptog en stor del av hans tankar förra veckan var vad som händer när man går sönder. Han var nämligen ute barfota i stövlarna och fick skoskav. Detta ledde till stor gråtscen "jag är trasig!" Vi pratar om en försiktig liten pojke här, som inte har slagit sig så ofta.

Ny scen blev det när vi ville sätta på ett plåster. Och när han insåg att han måste ha skor för att kunna gå ut. Han gick på tå i fyra dagar, både inne och ute, eftersom han inte ville sätta ner hälen.
Och när han fick stanna hemma på torsdagen var han helt övertygad om att det var skoskavet som var orsaken och inte hostan och febern. Det är riktigt ångestladdat för honom, det där med att det är hål på skinnet.

Till slut trollade jag bort det, efter att vi med både lock och pock hade försökt få honom att gå på hela fötterna, eftersom han fick ont i tårna av att gå på tå. Efter trolleriakten, när han hade testat och funnit att det fungerade, tittade han skeptiskt och lite förundrat på mig och sa: "Men det är bara häxor som kan trolla!". Och tydligen mammor också ibland.

Den lille hade inget skoskav. (Men han har slagit sig blodig två gånger bara idag). Däremot var han livligt intresserad av plåstren, särskilt som det var "mooomin" och "moomin mamman" (särskrivning intended) på dem.

Nedan är han rustad för dagis med ett plåster i ena handen och en clementin där han själv har skrivit sitt namn i den andra. Vi funderade på att skriva hans namn lite mer konventionellt i smyg, men kom fram till att det nog inte behövdes om det inte finns något annat barn som heter "fullklottrad clementin".

Och så födelsedagen då

Att fylla fyra är stort. Inte bara vet man vad en födelsedag innebär i form av uppmärksamhet och presenter - man kan dessutom räkna ner till den!

Och så blir man STOR i ett svep. Firandet inleddes i stor stil med att Valdemar tre dagar innan meddelade att nu skulle han minsann sova utan napp. Det har vi försökt med några gånger innan, och det har inte gått så himla bra, så föräldrarna var väl lite svala till hans planer. Men man vill ju inte hindra en pojke med ett projekt så vi påminde om att det finns en storbarnspresent i källaren som bara väntar på att få komma fram när någon har bevisat att han är stor.

Och så bra det gick! Visserligen fick han tillåtelse att somna i föräldrasängen, och jag låg bredvid honom, men han sa inte ett ord om napp, gnällde inte särskilt mycket om något annat heller (och så är det inte varje kväll) och somnade före åtta. Så på morgonen stod en present och väntade på honom, och man måste nog säga att det var en succé.


Inte blev det sämre av att det stod från fyra år på lådan - beviset på att det bara var något för stora barn.

Lördagen före själva födelsedagen var det så stort kalas för släkten. Vi testade konceptet brunch, både eftersom tiden passar för oss och eftersom frukostmat är något av en favorit för födelsdagsbarnet.

Och han agerade som den borne värden. När folk inte ville hålla tyst när han skulle säga varsågoda lärde vi honom att om man klingar i glaset måste alla andra vara tysta. Och det var en kunskap som föll våran pratkvarn på läppen. Han utnyttjade den åtminstone tio gånger under måltiden, men hela tiden för att säga sånt som "Om de vuxna vill ha juice också så finns det glas" och "man får ta av allt man vill ha".

Det var lite dinosaurietema på många av presenterna (många inspirerade av den fantastiska dinosaurieboken han gjorde till Daniels trettioårsdag), och för varje paket han öppnade utbrast Valdemar "Precis en sån som jag behövde!". Även tårtan, där födeseldagsbarnet (kommer aldrig att lycvkas ta till mig det skånska "födelsedagsgrisen") bara åt marsipanen trots att det var chokladtårta innanför gick i dinousauriernas tecken.


Julius hade lite svårt att hantera det där med att Valdemar fick en massa paket och gick runt och pekade på presenterna och sa hoppfullt "Min a fyjja å?". Jag tror att just tvåårsåldern är där man har lite svårt att hantera det, det var likadant med Valdemar på Julius ettårsdag. Det är svårt med tidsperspektivet och det är långt till sommaren...
Men när släkten är på besök så finns det annat att göra än att bekymra sig för vem som får presenter, som att pussa kusin Ebbe och köra honom i vagn t ex.


Själva födelsedagen blev en ganska lugn tillställning. Hela familjen var lite dagen efter och vi utnyttjade en av Valdemars presenter från oss - en Lotta på Bråkmakargatan-film - till att hänga i soffan.
Och så provade Valdemar några andra av sina presenter.


På eftermiddagen gick Viktor och Valdemar på teater som gästspelade i byn och sen serverades det köttbullar enligt önskemål. Vad som inte var enligt önskemål var att jag hade stått och gjort dem själv. Resultatet av den ansträngningen var två matvägrande barn.

När han helt utmattad kröp ner i sängen funderade den lilla stora fyraåringen över det här med tiden - varför är det just på födelsedagen som man blir större?

Så här såg det ut...

...när jag kom hem i måndags. Efter en dagisledig dag hade pojkarna både blivit klippta och gjort en pumpalykta.

Sen såg det ut så här en stund.

Och när de hade städat innan de skulle gå och lägga sig såg det ut så här.

Nallen Kalle och Ugglan (som numera heter Teddy) placerade i soffan med en "tidning" så att de har något att göra medan Valdemar sover. Roligaste skämtet enligt Valdemar är förresten att hålla i nallen och med tillgjord röst säga: "Hej Valle! Det är jag som är din nalle. Jag heter Kalle." Rimskämt rockar!

En lång höst

Det har inte skrivits så mycket på sista tiden. Eller inget alls på mer än två månader, för att vara ärlig. Och det är bara för att vi först har jobbat tokmycket och sen haft semester (mer om den senare).

Så här såg det ut nån gång i september, när jag tagit med mig jobbgrejer hem och barnen fick prova att spela in sina egna röster.

Självförtroende

Dagis har börjat igen. Det var både bu och bä. Lite jobbigt att börja stiga upp och komma iväg. Roligt för båda barnen att träffa kompisar igen. Sådär.

För Julius innebar det också något av en sorg. Ända sen han började förra hösten har han haft en favoritfröken - Mia. Mia är ett av orden som ingår i hans ganska begränsade ordförråd. När vi har pratat om dagis under sommaren har han skinit upp och uppbrustit "Mia!" med stor entusiasm. Är hon där på morgonen är de aldrig några problem att lämna. Han tycker om henne, helt enkelt.

Och kanske hade vi haussat Mia lite nu inför att han skulle börja igen efter sex veckors ledighet.

Så visar det sig efter första dagen, när jag hämtar dem och Julius sorgset säger "Mia nää" och skakar på huvudet när jag hämtar och jag börjar en lång utläggning om att hon säkert bara har semester fortfarande och säkert kommer snart att hon har slutat. Hon hade bara vikariat på dagiset och har fått ett annat jobb, ett fast.

Sen dess går Julius runt och säger "Mia nää". Ja, Mia har slutat på dagis, säger vi då. Sen säger han "Mia uäää" vilket betyder att Mia är ledsen. Då frågar vi om Julius också är ledsen.
"Nä!" säger han då, glädjestrålande, och fortsätter med vad han nu tänkte göra.

Slutsatsen är alltså att Mia har slutat på dagis, och nu är jätteledsen för att hon inte får träffa Julius.

Höjdpunkten

En av höjdpunkterna på Stockholmssemestern var besöket på Junibacken (eller hur Helen?) Och det var inte bara barnen som hade roligt, utan jag tror att vi alla fyra vuxna uppskattade det nästan lika mycket.

Från ingången kom man först till Muminhuset, och det var väl där som barnen först insåg var de var, kände igen figurerna och så det där att man fick gå in och röra vid saker.
I det första rummet fanns förutom Mumintrollen Olles skidfärd, Pettson och Findus, Mamma Mu, Majas trädgård, Mulle Meck och imponerande många andra svenska barnboksfigurer.































Sen fortsatte man till ett fantastiskt vackert sagotåg genom Astrid Lindgrens olika berättelser. Eftersom barnen knappt har hört någon av de sagorna så var det nog roligare för oss vuxna, och de blev rädda både för råttan i Nils Karlsson Pyssling och för Katla i Bröderna Lejonhjärta. Men jag njöt i fulla drag av de genomarbetade miljöerna.

Det fanns också en tillfällig utställning, just nu med temat Lennart Hellsing. Barnen hade minst lika roligt där, men det blev lite jobbigt på slutet eftersom det kom så mycket folk efter lunch. Av någon anledning hade ingen av oss kameran uppe, varken i sagotåget eller i Hellsingland, så ni får ingen bild på det.

Däremot kan jag bjuda på två glada pojkar i Alfons Åbergs höghus.

Att hålla sig för skratt

Det var inte helt lätt för den stackars vakten vid slottet när Valdemar först deklarerade att han inte trodde att det var någon riktig människa, åtminstone ingen riktig soldat och sedan fortsatte med att högljutt undra varför de egentligen vaktade slottet och avslutade med att föreslå att man kanske kunde använda den där "skjutaren" som soldaten hade till att slå dem som gjorde något förbjudet.

Soldatens mimik var värd en studie, och man tycker ändå att han borde vara van.

Vi gick inte in på slottet, utan nöjde oss med borggården och utsidan till Valdemars besvikelse. Men eftersom både han och jag behövde gå på toaletten ställde vi oss i den ganska långa kön in i informationsbyggnaden. När vi väl hade köat oss fram till tröskeln utbrast han högt och entusiastiskt: "Nu är vi inne på slottet! Tror du att kungen sitter här inne och tänker på vad han ska bestämma?"

Då var där en och annan vuxen i toalettkön som hade nästan lika svårt som soldaten att styra ansiktsmusklerna.

Tåg, buss, tåg och så lite glass och krokodiler

Vi tog till Stockholm för semester. Och för den som är intresserad av sånt som rullar så är stan en guldgruva. Vi fick se inte mindre än fyra tåg samtidigt vid Slussen. Dessutom åkte vi tunnelbana en del. Och vet ni hur man kommer till tunnelbanan? Man åker rulltrappa. Inte så illa det heller.

Och så åkte vi ju tåg både dit och hem. De snabbaste tåget, som Valdemar noga poängterade. Det hela gick mycket bra och med minimalt med gnäll, även om det krävde lite hjälp från den nya tekniken och SVT-play i pappas telefon.


Vi åkte buss också. Det är inte riktigt lika roligt som tåg, och framför allt inte lika roligt som vi tänkte oss att det skulle vara att åka spårvagn. Vi åkte mest sträckan Djurgården -T-centralen, och där övningskörde de spårvagnar som allmänheten inte fick åka med. Mycket frustrerande både för pojkarna och för deras föräldrar.


När vi inte var upptagna av att prova huvudstadens alla färdmedel (vi klämde in båt, bil och hiss också) gick vi bland annat på Skansen. Det var en vansinnigt varm dag, och alla de nordiska djuren var ungefär lika slöa som vi kände oss, men inne på Skansenakvariet var stämningen helt rätt.

Där fanns apor som hoppade fritt i en lite djungel, som var precis lagom spännande för Valdemar. Där fanns ormar, som båda blev rätt rädda för och spindlar som jag diskret undvek att titta på.

Och så fanns det hajar och krokodiler. Krokodilerna fanns bakom glas, med varningsskyltar om att man inte fick röra glaset eftersom krokodilerna kunde hoppa. Det var nog det Julius kände på sig när han blev helt skräckslagen och ville bli buren resten av rundan efter att en av de små krokodilerna gjort ett utfall mot honom.
Och Valdemar var mycket noga med att stå en bit ifrån, och funderade en hel del på vad krokodiler egentligen äter.



Båda två har tillägnat sig en värdefull sommarkunskap på semestern. De kan numera äta glass i strut utan att någon förälder panikartat måste slicka på deras smältande glass medan de gråter för att de blivit kladdiga. Övning ger färdighet.

Vi var på Junibacken också, men det var så roligt att det förtjänar ett helt eget inlägg. Stay tuned!

"Man får själv säga vad man tycker att det är..."

Det var dags för den årliga kulturutflykten som ursprungligen var en resa i Piratens fotspår.
Och i år var det konst som gällde.

Vi tog tåg, rulltrappa, båt och så tåg igen till Louisiana (när man har en son som är livligt intresserad av färdmedel vänjer man sig vid att redovisa korrekt).

Valdemar lärde sig känna igen var han kallar Griet (han har lite svårt för konsonantkluster, särskilt "skr"). Tage kom med den hittills bästa tolkningen av varför människan på bilden känner sådan ångest - han har förstås glömt sin hammare.

Valdemar tyckte nog bäst om blommorna "För jag är en sån som tycker om att plocka blommor och sjunga sånger och så".



Ute i parken fanns också mycket att se, och det var framför allt där som Valdemar lärde sig att han själv får bestämma vad han tycker att skulpturerna såg ut som.

Så fanns där en lång backe, som hade en oemotståndlig dragningskraft på alla fyra pojkarna.

Den som vill kunna springa ner får klättra upp.


På barnavdelningen fick man själv skapa. Valdemar valde att bygga ett höghus. Och så fanns där enorma mängder lego, som man fick bygga med så mycket man ville.


En lyckad dag för alla.

Men när vi kom av tåget hemma stod det ett pågatåg på perrongen, och den lille gossen som bara hade åkt tåg i ca fyra timmar den dagen blev mycket upprörd över att han inte fick åka med dem. Vi är så himla elaka föräldrar som aldrig låter honom göra något roligt.

En studie i njutning

Eller: Julius och russinpaketet